husfru

Jodå jag lever fortfarande, men det är på håret känns det som. Hela helgen spenderades i soffan tillsamman med man och son, alla hostiga och hängiga. Dock hade jag ingen feber så jag kände mig ganska nöjd när jag faktiskt kunde gå till jobbet i måndags, för vi skulle ha uppstartsmöte på eftermiddagen och sen go middag på restaurang på kvällen med hela teamet. Ungefär en timme hann jag jobba innan näsan började producera en neverending mängd snor. Trots idogna sprayande med Otrivin Comp (min räddare i nöden i vanliga fall) så gjorde jag inget annat än att snyta mig resten av dagen. En hel toarulle hann jag med och fyllde två papperskorgar med snorpapper. Igår vaknade jag sen upp med världens värk i pannan, bihåleinflammationen var ett faktum. Så nu är det soffläge som gäller ett par dagar till.

 

Min chef skrattade lite när jag sjukanmälde mig igår och sa att mitt snytande i måndags påminde om reklamen just för nässpray, där mannen går ur bilen och det väller ut papperstussar ;o) Jaja, ingen risk att någon på jobbet tror att jag fejkar sjukdom i alla fall.

Visst är jag morgonpigg och jädrans tacksam över det, men när det är en himla massa minusgrader ute, snö och kompakt mörker, då vill jag hellre tillbringa morgonen så här.

 

Våren känns låååååångt borta :(

 

Måndag såinihilvitijävlatidig morgon och det är bäcksvart ute. Snön ligger kvar på marken och ska tydligen göra det tillsammans med ytterligare några snöflingor i alla fall veckan ut. Så himla deprimerande då jag tillsammans med en stor del av Sverige tycker att det ska bli vår nu. I takt med att julen flyttar ut vill vi att våren ska flytta in och då kommer alltid det där bakslaget med snö och kyla. Varför???? Jag vill ju ta fram vårjackan, städa ut vinterdammet och ut i trädgården och pyssla! Och jag vill göra det nu, inte om tre månader. För jag vet med erfarenhet att om tre månader har jag inte sammat inspiration till trädgården längre och så kommer den att se trött och sliten ut i ett år till.

 

När vi köpte huset för en hiiimla massa år sen så var trädgården totalt förvuxen och trots våra bästa försök har vi inte riktigt fått ordning någonstans ännu. Mycket beroende på att vi inte riktigt vet hur vi vill ha det och att allt vi faktiskt kommer på att vi skulle vilja göra kostar en mindre förmögenhet.... eller är asjobbigt för kroppen. Som exempel så vill vi gräva upp plattgången och jämna ut med grus under och tvätta sjöstensplattorna då de har satt sig ganska mycket de senaste 70 åren. Men fatta hur jobbigt det kommer bli att lyfta upp, lägga grus och lägga tillbaka alla de tunga plattorna!! Alltså drar man sig för det och väntar till nästa år. Vi skulle vilja ha stenläggningar längs den infarten som pelletsleverantörstrucken använder och på framsidan, men gissa hur många kosingar det skulle gå på. Allt handlar ju om prioritering, men av någon anledning finns det många saker som är roligare att lägga pengar på än sten ;o) men men varje vår tänker jag att kanske blir det i år vi fixar fint i trädgården så vi får väl se om 2013 blir det året.

 

Något mer jag längtar efter är faktiskt att kunna börja träna. Jag hade ju inbillat mig att min hand magiskt skulle vara färdigläkt efter två veckor när stygnen skulle tas bort, men se nä den måste vila ganska länge till. Blä! Men då skulle man ju kunna tänka sig att promenera, men då har vinterförkylningen smygit sig fram så det blir inget med det heller. Suck....

 

En lite kul grej som hände i fredags kväll måste jag berätta om. Eller ja, jag tyckte det var kul i alla fall.

När jag stod och väntade på bussen kom en tjej och ställde sig och väntade i samma busskur och jag tyckte jag kände igen henne, efter ett tag kom jag på att det var Sofie, som har bloggen frusofie.se som jag har läst de senaste  två åren. Kändes lite surrealistiskt att hon stod där och frös och väntade på bussen precis som jag. Ibland glömmer man att de stora bloggarna också är vanliga människor med vanliga liv.